Imorgon bitti har vi städdag på gården, kl 10. En söndag. När jag blir stor är det det första jag ska ändra på, vem fan orkar gå upp kl 10 en solig ledig vårdag kring sista april/första maj? Inte Lina i alla fall. Och inte Olle eller för den delen. Kräks. Tror jag fått tillbaka lunginfl. :( mår skit efter allt skit. Och då kan det ju inte bli annat än skit i kroppen heller.

Jag har talat om omtumlande veckor, utmattade själar och väldigt lyckliga stunder. Inte för många men för de närmsta.
Jag har verkligen slutat bry mig.


Nästan nyss.



"Slutat bry mig" - alltså slutat lägga energi och lust på dom och sånt som bara tar. Jag har aldrig tidigare gjort det. I mean it. Men jag orkar inte längre, jag bryts sönder. Jag bryr mig så jävla mycket om allt och alla, på alla tänkbara plan, att det går bara inte längre. För ett år sen ungefär förändrades allt. det var nästan den jobbigaste tiden som jag ser det idag, i mitt liv, I mitt så vuxna liv som jag faktiskt levt och haft i 3,5 år i alla fall. MEN jag vet också att det som gjorde mig svag innan, gjorde mig stark just då. Den erfarenheten kan ingen ta ifrån mig.

Jag skulle kunna dela in mitt "VUXNA" liv till idag i tre "faser"...Fas 1: om mig och mitt dåliga självförtroende och "självskade beeteende" (psykiskt aldrig fysiskt) tror inte att man förtjänar bättre, eller ingenting är bra

Fas 2: försöker "make amends" för allt "jag" gjort och för att jag "försvunnit under flera år" (hmm...)

Fas 3: fyller 25 & känner helt och hållet - enough is enough. Den som tror att jag försvunnit och kommit tillbaka på mina egna villkor kan omöjligt veta vem jag är och vad jag gjort egentligen. Och idag kan jag inse, att den inte behöver det heller. Jag, Lina, behöver inte ursäkta mig för den jag är, så länge jag inte skadar någon annan med mina ord eller handlingar. Men som jag är - full av energi, mycket att säga, att jag vill och behöver prata. Ska jag aldrig mer be om ursäkt för. Jag är stolt över mig själv och jag hoppas fler hoppar på tåget av självbevarelsedrift. Jag hoppas jag lyckas med alla mina åtaganden framöver, för jag vill ju det. Vem vill inte? Och ni som också förändrats under livets gång, som inte kan se att andra människor förändras i sin takt, behöver inte. Följa med.

Jag kan inte ljuga, det går bara inte, ljuger jag någongång äter det upp mig inifrån att jag måste, nästan ögonblickligen, säga som det var. Till både mina för & nackdelar. Vita lögner drar väl alla. För att man inte behöver såra någon genom andras ord.

Jag hör bara av mig till dem i deeply care about, och alla har hektiska liv. De som man känner att man har där man hade dem sist man prata eller sågs. Det är de som är ens riktiga vänner. Sen kan man alltid ha olika nya eller gamla vänner. En vän man haft i + 10 år kan man ju hoppas känner en oavsett fas. Och gör man inte det så är det ju inget mer med det? I mina ögon går det åt båda håll kärlek är inte one way. Då är det ingen kärlek. Så enkelt.

Jag vet heller inte vilka få som läser min blogg idag. Noll koll. Skriv ditt namn i kommentarsfältet? Ni är i alla fall väldigt få.


Kärlek.
På riktigt, Lina.