det känns som en evighet sen sist jag skrev, för det har hänt sjukt mycket. det är en evighet sen. sist när jag försökte uppdatera så dog datorn precis mitt i mitt inlägg, tack som fan kände jag, då det verkligen kom från hjärtat det jag skrev och jag behövde verkligen skriva av mig. just nu minns jag inte känslan jag kände då men var väldigt ledsen.

det handlade om pappa, att man försöker vara stor och vuxen men när man får dåliga nyheter känner man sig så ofattbart liten. och sårbar framförallt. jag trodde det hade blivit bra nu, men alltid är det nåt. det känns som att man aldrig får slappna av riktigt och det verkar som att han inte tror det påverkar en så mycket som det gör. och det är ju bara toppen av isberget. det är en rollercoaster hela livet just nu. jag vill kliva av men jag vet att man inte kan. så jag försöker hålla mig kvar med all min kraft och inte hamna där jag hamna för ett år sen. jag kan förövrigt inte förstå att det gått ett år! våren bara flyger förbi... snart är det sommar och inget av det jag hoppades skulle ha hänt har hänt just nu. men imorgon händer en hel del kan jag tala om. allt på samma dag, shit. saker och ting känns nog lite klarare efter imorgon.

nu uppdaterar jag om vartannat jag skriver så kanske bara blir ett halvt inlägg. Jaa jag behöver en ny dator. och nej det verkar inte vara lika viktigt som ett körkort. men just nu känner jag verkligen att en dator tar mig fan så mycket längre än ett körkort. haha, klart jag vill ha körkort men om jag fick välja mellan ett körkort som faktiskt är svindyrt att ta och en dator så känns inte valet så svårt.

otroligt jävla trött på den här rishögen som kan dö när som helst, man sitter som på nålar varje gång och bara hoppas man ska hinna spara det man håller på med när man märker att den dör. nu är jag inne i felsäkert läge och kör så det går litegrann iaf...

everything's upsidedown känner jag. tillbaks till ruta ett? jag och olle har fortfarande inte haft en långhelg "bara vi". så som jag skrev sist så kan man ju tro att vi fick det. men livet kommer emellan vare sig man vill eller inte. its freakin hard. jag vet inte vad jag ska prioritera.
jag önskar att jag kunde träffa alla som jag vill träffa, tiden räcker inte till. jag vet att man inte kan vara överallt samtidigt. men det betyder ju inte, att man inte går och mår dåligt över att man inte ses... men jag ska inte bryta ihop för det. det löser sig väl det med tillslut.
trots det som hänt <3 så kan jag inte låta bli att känna mig ensam väldigt ofta. jag tycker det är svårt att bo själv, och inte känna sig "hemma". hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam? right?