Det är verkligen babyboom på fejjan, många jag känner som fått en liten knodd eller snart ska få.
Jag kan inte låta bli att längta efter min egen knodd...lite extra på sistone. Jag vill verkligen bli mamma snart. Fast, haha, det låter så främmande att säga "bli mamma"..det känns bättre att säga "få en bebis" ;) trots att resultatet blir att man blir mamma.

Men min sambo är inte riktigt på samma våglängd ännu... Vilket känns sådär. Kommer han någonsin känna sig redo? Iaf inom en snar framtid? Snart blir jag moster för andra ggn och jag skulle vilja att mina barn har kusiner i samma ålder. Någorlunda iaf. Och att alla som finns i mitt liv just nu, får träffa mina barn. Tänker främst på min pappa, han är inte direkt optimistisk om framtiden. Han tror inte att han blir 60 ens :( och det är om tre år. Det gör mig så ledsen och orolig när han säger så. För man ser inte att det är så illa. Vet inte vad jag skulle göra utan min pappa, kan inte tänka mig livet utan honom. Inte ens när jag är gammal.

Hans pappa blev inte gammal heller så han har inte oddsen på sin sida. Trots att farmor lever än. Han är ju sjuk och har haft hjärtinfarkt tidigare. Om han ändå bara fick bli frisk! Undrar hur det hade sett ut, livet, med en frisk och kry pappa. Han har ju inte alltid varit sjuk men iaf sedan 10 år tillbaka eller mer. Det är så orättvist...