Ibland kan jag känna mig lite bortglömt. Just nu är det en speciell grej men överlag kan jag känna att jag får kämpa lite extra hela tiden, för att vara medräknad för att få veta och kanske för att ens få reda på vissa saker.
Det är ansträngande och man känner ibland "fuck it"... Man får låta det passera liksom.

Jag vet att det låter knäppt men ibland önskar jag att någon kunde höra av sig till mig med förslag om att ses och hitta på nåt ... Vilket jag gjort själv senaste tiden, och det gäller även min familj. Ta mamma som exempel, det är alltid jag som ringer och vill komma hem/ att hon ska komma hit. Tror inte det ens hänt att hon sagt "jag tänkte om jag/vi skulle komma till dig"... och ber jag henne komma hit passar set inte "jag måste städa klart, har ju börjat nu" osv.

Jag önskar också att jag kunde bli lite uppmärksammad, som jag uppmärksammar andra ... Det var bara något jag känt.

Hjärtans dagen var supermys, vi fikade först på amarant jag och älskling ef jobb och skola. Sen åkte vi hem och badade i relaxen med bubbel vin och jordgubbsmousse bakelse. Jag fick även finaste rosorna ever :)) ojsch säger jag bara! Sen upp och fixa oss för en sen middag på Grappa. Vilken otrolig stämning det var, godaste maten och allt! Supernöjda :)