Ibland undrar jag var allt tog vägen... vart tar alla känslor man en gång hade vägen? hur kan man sluta bry sig om någon? hur kan man göra för att andra ska bry sig om en själv? Jag förundras alltid över andra personers styrka och självständighet. Inte självständighet i den form att man kan klara sig på en öde ö med bara en yxa och cocosnötter, utan den att så fort man inte känner av någon form av kärlek faller man inte ihop. Jag har alltid tyckt att jag varit självständig, jag har alltid kunnat ta hand om andra och mig själv.  Men när det kommer till kritan är jag inte starkare än någon annan. Om inte den svagaste i hela världen. Jag är avundsjuk på allt och alla för jag ser att de har saker jag inte har. Då pratar jag inte om materiella ting, utan de saker man inte kan sätta pris på. Det är just då jag inte drar mig för att göra det som jag vet att jag skulle må bättre utan i slutändan.

Annars har jag som vanligt dragit på mig "skolsjukan." Mitt usla immunförsvar klarar inte av alla nya bakterier som flyger omkring i luften från alla nya människor, helt enkelt. Eller så har jag bara blivit smittad av mamma som hade någon form av influensa förra veckan. Det suger i vilket fall som helst, för igår missade jag en heldag i västerås och idag maskeradbrännboll + sittning som jag redan har betalat för :( och det värsta som finns är att ligga hemma själv och vara sjuk. därför drog jag mig ur sängen igår och åkte hem till köping. fast det sög lika hårt eftersom mamma jobbar helg och det finns inget som tyder på att jag bott här en gång. jag drar nog snart igen.